Agorafobi, vad är det?

Och varför säger jag att jag har det?

Jag är absolut ingen psykolog, utan jag skriver bara ner sådant som jag själv upplevt och sådant som psykologen jag går till har berättat för mig!

Jag har antagligen haft agorafobi i rätt många år, men bara nu de senaste åren har det kulminerat och blivit outhärdligt. Det blev svårare att få vardagen att fungera, och jag drog mig undan mer och mer och agorafobi tillsammans med depression, som jag också hade, då bodde jag nästan i sängen en period. Jag umgicks tex knappt med mina vänner längre!

 

I mitt fall blev det så att min man fick ringa till vårdcentralen och boka en tid. Han följde även med på den avtalade tiden och vi fick träffa en familjeläkare då. Läkaren lyssnade på min och min mans berättelse och ställde många frågor. Redan då sa han att det kunde röra sig om agorafobi eller något liknande, och han tyckte att jag skulle gå ut på nätet, på livanda.se och göra ett konto där för att få onlinehjälp av kunniga psykologer. Detta hjälpte inte i mitt fall, utan jag ville ha någon jag kunde träffa kontinuerligt under en längre tid. För cirka 1,5 år sedan började jag gå hos en psykolog som specialiserat sig på KBT-behandlingar. KBT-behandlingar är de bästa behandlingarna mot just agorafobi.

Agorafobi, vad är det?

Agorafobi, kallas i folkmun torgskräck. Namnet torgskräck är ganska missvisande och en del människor tror helt enkelt att man är rädd för torg, eftersom det heter agoraFOBI eller TORGskräck, men så är det inte alls! Man kan säga att vi som lider av detta har en skräck för händelser som kan frambringa tex panikattacker eller andra obehagskänslor, vilket innebär att man känner obehag inför de platser och/eller situationer man förknippar med attackerna. Man börjar då i möjligaste mån undvika dessa, eller genomlider dom med kraftigt obehag, ofta panikattacker eller ångestattacker. För vissa människor är sådana situationer sammankopplade med stark ångest och tydliga fysiska symptom på rädsla, vilket får dem att undvika dessa situationer eller platser.

Panikattacker

En panikattack yttrar sig genom att man kan känna ett tryck över bröstet, en svårighet att andas, man kan andas tungt, pulsen kan öka kraftigt, man kan få svettningar, man kan uppleva en overklighet över hela situationen, man kan må väldigt illa, musklerna kan stelna till eller man hör att en annan person pratar med en, men man förstår inte vad hen säger och allt bara snurrar. 

Det gäller att komma ihåg att en panikattack är inte farligt, det är bara fruktansvärt obehagligt! Som min psykolog brukar säga: "Men Mari, du dör inte av det, det är bara fruktansvärt obehagligt!" Och ja, det är det verkligen!

Jag upplever allt detta under den korta perioden som en panikattack varar. Det är en otroligt obehaglig sak att vara med om och under själva attacken går det knappt att beskriva hur det känns, bara att det känns som en hel evighet innan den är över. Jag har väldigt svårt att få luft under attacken och brukar väldigt ofta försöka få bort saker som gör så att jag har svårare att andas, tex om jag har en tröja som smiter åt eller ett halsband på mig, att försöka få bort dessa så luftvägen blir fri, om man uttrycker sig så! Men det är långt ifrån alla gånger jag hinner, ofta kommer attacken utan förvarning!

Vad jag är rädd för egentligen?

Människor! Det här uttalandet låter rätt konstigt, det är jag medveten om, men låt mig få utveckla det med en litet historia. För drygt 1,5 år sedan och bakåt var jag tex. rädd för att åka buss, jag kunde helt enkelt inte, eller att gå och handla. Det kunde jag inte heller göra, hur mycket jag än ville det. Det var bland annat därför jag slutade blogga, jag kunde inte hålla i en blogg just då. Och jag visste ju att det var otroligt knäppt att inte kunna gå och handla eller åka buss, eller att bara bli rädd av att någon tittade på en. 

Jag förklarar mer med historien nedan, och denna historia är vad väldigt många som har agorafobi upplever, denna rädsla, illamående, panikattacker för vissa situationer och jag har gjort situationen till en buss.

Bussen!

Du står på busshållplatsen och väntar på bussen. Du känner ett litet obehag i magen, åka buss är inte roligt! Det finns så mycket som kan gå fel därinne. När den kommer upptäcker du att den ser fullsatt ut och du hade gärna väntat på nästa buss, men hinner inte till mötet på jobbet då. När du kliver på bussen, känner du den där rädslan i magen, det känns som spjut som skjuts rakt in och magen drar ihop sig. När du har betalat hos chauffören, ser du att det finns några lediga säten och du sätter dig långt fram i bussen, sätet närmast gången, bredvid en äldre dam. Damen ser ut att inte vilja prata, vilket känns otroligt bra, men bara för att vara på den säkra sidan sätter du dig snett med ryggen åt damen. Detta beteende vet du inte är så värst artigt, men du gör det ändå. Det känns bättre att avskärma sig från henne! 

Sedan kollar du alla utgångar, för att det får dig att känna dig trygg och i alla fall lite säkrare, för tänkt om det skulle komma en panikattack på bussen! Det får bara inte hända! Vad skulle alla andra på bussen tro om dig då?!?! Alla skulle naturligtvis skratta och titta och tycka att du var ett riktigt psykfall! Du måste kunna gå av bussen så fort som möjligt om du skulle känna att en panikattack var på väg. När det är trånga utrymmen som det är på en buss med mycket folk, känner du dig instängd och det känns svårare att andas. 

Några gymnasieungdomar sitter några säten bort och skrattar, och du undrar om de skrattar åt dig! Tittade den där kvinnan konstigt på dig också? Ser du lustig ut? Har du en fläck nånstans eller ser håret konstigt ut, eller har du mat på hakan? Du känner hur pulsen ökar och du börjar att må illa där du sitter. Du sätter hörlurarna i öronen och startar någon musik som får dig att känna dig lugn, men det hjälper inte. Du blunda, men det hjälper inte heller! Ditt inre börjar att göra motstånd! Varför åker bussen så sakta? Hur kan den här chauffören få köra buss egentligen, när hen kör så otroligt långsamt? Plötsligt säger damen bredvid dig någonting, du hör inte riktigt vad, så du vänder dig om mot henne. Du ser hennes mun röra sig då hon upprepar vad hon sa igen. Du får säga "Ursäkta?" och damen får upprepa sig ytterligare en gång, då du inte alls förstod vad hon sa de två första gångerna. Damen säger då att hon ska av på den här hållplatsen och du får genast fart på benen, damen kan ju inte missa sin hållplats! Det skulle vara ditt fel då och det skulle få dig att känna dig ännu sämre!

När du har satt dig igen kliver det på mer folk och plötsligt sitter du vid fönster, bredvid en stortvuxen man. Det känns som om du ska kräkas när som helst, du är instängd! Finns det ingen luft här inne, undrar du, och har svårare och svårare att andas. Du känner plötsligt att du inte klarar av mer, så på nästa hållplats reser du dig abrupt och nästan hoppar över mannen för att skyndar dig att stiga av. Du får ringa till jobbet och säga att du är sjuk idag, du mår ju trots allt illa, så det är ju inte att ljuga intalar du dig! När du har stigit av bussen och den har kört iväg, försvinner illamåendet nästan på en gång och ditt inre lugnar ner sig. Du är i säkerhet! 

Jag kände precis såhär när jag åkte buss förut. Dessa situationer jag beskrev i texten, har jag själv tänkt på, funderat över och agerat ut. Nu kan jag åka buss utan problem, jag har "lärt om mig" med hjälp av min psykolog och mina närmsta som har varit ett otroligt stöd. 

Som jag skrev högre upp kan jag nu göra nästintill allt jag kunde göra innan jag blev sjuk, vilket känns otroligt skönt! Visst, det finns situationer nu också som gör att jag mår illa, men det var drygt åtta månader sedan jag hade en panikattack och det går inte att beskriva hur glad jag är över det!

KBT-behandlingar

 KBT-behandlingar, eller kognitiv beteendeterapi, som det heter egentligen heter, handlar om att man ska må och fungera bättre genom att förändra sitt beteende och om hur man uppfattar och tolkar sig själv och sin omgivning. Av psykologen får man olika uppgifter att göra, exponeringar som det kallas. Det kan tex vara att gå in i en matbutik och stanna där i fem minuter till att börja med. Sedan utvecklar man det till kanske att gå runt i varje avdelning, fruktavdelningen, brödavdelningen osv. tills man kan handla och stå i kön utan problem. 

För mig på mina psykologmöten brukar jag och psykologen göra så att vi har en skala från 10 till 100 och sätter i varje situation där 10 är knappt något obehag alls, medan 100 är så mycket obehag så man har tagit till flykten och springer därifrån. Det är fruktansvärt jobbigt att göra de där exponeringsuppgifterna, men väldigt bra! Nu, för att ta ett exempel, kan jag handla utan problem och åka buss och dessutom vara i situationer med väldigt mycket folk, vilket jag absolut inte hade klarat för bara ett år sedan, så KBT-behandlingar hjälper!

Vad ska du göra om du känner dig såhär?

Varje människas situationer är olika, men jag kan tipsa dig om att våga prata om ditt mående med någon du känner trygghet till eller får bra stöd från. Hen kan troligtvis hjälpa dig vidare, kanske med ett telefonsamtal till vårdcentralen eller till sjukhuset. Vart du än vänder dig, till vårdcentralen, sjukhuset eller direkt till en psykolog, kom ihåg att dessa personer har tystnadsplikt och inte kan berätta någonting för någon annan.

Det kommer att bli bättre, tro mig!

Du kan även använda dig av Livanda som är en onlinetjänst där psykologer arbetar med tex. depression, ångest, fobier, men även alkoholproblem, stresshantering och sluta röka-program, för att få dig att må så bra som möjligt. Det är flera landsting och Apotek gått ihop och skapat en plattform för psykiskt mående och för att hjälpa dig att må bättre.

Lycka till!