Feminism

Jag kallar mig själv för feminist och varför jag gör det är ganska enkelt. Män och kvinnor lever inte ett jämlikt liv här i Sverige, även om det är mycket bättre än i vissa länder. Här är det skevt när man titta på exempelvis arbetsmarknaden eller att se alla förmåner män har, som inte kvinnor har. 

Enda sedan jag kom upp i längre tonåren (tänk för cirka 15-20 år sedan) har min mamma och mormor sagt till mig att jag inte ska gå hem själv efter mörkrets inbrott, att alltid ha mobilen till hands, att inte hamna i situationer där män har övertaget över situationen eller platsen. Detta gjorde de inte för att skrämma mig, utan för att det var såhär då och är såhär fortfarande. Om jag trots allt gick hem själv efter mörkrets inbrott var jag otroligt rädd, tog nycklarna i ena handen för att kunna försvara mig och telefonen i den andra för att snabbt kunna ringa efter hjälp och jag sprang i princip hela vägen hem! Och om jag under min språngmarsch trots allt stötte på någon, bytte jag till den andra gångvägen på andra sidan vägen. Och jag är absolut inte ensam om att göra detta!

Jag har vuxit upp med starka, självständiga kvinnor runt mig, en mamma som vägrar låta sig tryckas ner, en mormor som var van att få som hon ville och fick nästintill alltid det (inte med elaka ord naturligtvis, utan genom att vara rak på sak och bestämd, med en glimt i ögat och vänlighet (alla som har träffat min mormor tyckte väldigt mycket om henne)), och en farmor som var väldigt stolt, stark i sin tro på mänskligheten och en riktigt fin dam. De tre har aldrig sagt rakt ut att de varit feminister, även om det framgick otroligt tydligt på deras sätt att vara, vad de tyckte och tänkte på om sådant som var viktigt här i livet. Det har framgått för mig bara nu de senaste åren att det är otroligt tydligt att jag är uppfostrad av en feminist. En del av mina vänner berättar om att deras mamma gjorde allt hemma; städade, tvättade, lagade mat och dessutom jobbade heltid. Det bara var så helt enkelt och de tänkte inte på det när det var yngre, däremot har de nu börjat ifrågasätta hur det var! Hemma hos mig var det annorlunda! Där delade mina föräldrar på alla uppgifter och lärde min bror och mig lika värderingar och lika värde. Ville min bror ha en docka i present, skulle han ha fått det, utan tvekan! Tänk då att det här var tidigt 90-tal, och sådant tänk var nästan helt oacceptabelt och för en del är det det fortfarande!